1868- 1961
En minnesteckning
Bland undertecknarna av den inbjudan till bildande av en svensk-italiensk förening som Vilhelm Lundström 1925 tagit initiativet till fanns en mycket märklig kvinna: Ebba Atterbom, fröken, Kungälv. Hennes farfar var den store nyromantiske skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och även Ebba hade ett brinnande intresse för språk och litteratur. Han hade i sin ungdom varit språklärare till Karl XIV Johans son Oscar och hon skulle bli en centralgestalt för de göteborgare som ville lära sig italienska. ”Alla i Göteborg som kunde italienska hade lärt sig den av henne”, har det utan större överdrift sagts. Själv hade Ebba Atterbom lärt sig italienska på egen hand i Italien. Hon hade nämligen på 1890-talet fått vistas i Italien som sällskapsdam åt en societetsfru från Göteborg. Därefter hade Ebba turen att ytterligare något år få stanna i landet som gäst eller möjligen kammarjungfru i en förnäm italiensk familj. Efter vad man vet kom hon senare att vistas tre år i Florens, och det var toskanskan som skulle komma att prägla hennes språk, som hon talade som en infödd. Efter återkomsten till Sverige fick hon ofta i uppdrag att fungera som osedvanligt kompetent ledsagarinna åt unga kvinnliga ltalienresenärer och knöt med några av dem livslånga vänskapsband.
Stor betydelse skulle det få att hon kom att anlitas av Vilhelm Lundström, legendarisk latinprofessor vid Göteborgs Högskola. Denne hade hösten 1908 börjat planera att förlägga undervisningen för latinstudenterna till Rom halva vårterminen 1909. I de grundliga förberedelserna deltog Ebba Atterbom med mycket uppskattad undervisning i italienska , samt Axel Romdahl med undervisning i italiensk konsthistoria. Dessa Romresor kom därefter att bli tradition, och många är de klassiska filologer som har Ebba Atterbom att tacka för att kontakten med Italien och det italienska språket blev så lätt och fruktbar. Det höga anseende hon nu förvärvat som språkpedagog ledde också till att hon kom att knytas till högskolans undervisning i italienska för studenterna i romanska språk, vilken senare skulle övertas av infödda italienska lektorer. Hennes sätt att undervisa beskrev Josua Mjöberg så här i dödsrunan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning : ”Hon var som språklärarinna ett geni: språket var för henne ett levande meddelelse- och uttrycksmedel, och i hennes undervisning sönderdelades det icke från början i sina primära beståndsdelar: redan under första lektionen fick man en sammanhängande text, där varje ord hade sin givna uppgift och tjänst i det hela, och det gällde att uppfatta denna text med öga och öra och lära sig att återge den i skrift och tal. Det var förbluffande att se, hur hon med en individuell individ kunde på några få lektioner nå alldeles otroliga resultat. Detta berodde på en levande kongenialitet med det främmande språket och en genial inblick i hur det skulle på ett naturligt sätt inläras.”
1938 kom första upplagan av danskarna Aase och Kurt Kirchheiners 100 lektioner i italienska i översättning och bearbetning av Ebba Atterbom. l den form som Atterbom givit den skulle den komma att ges ut i ständigt nya upplagor – den elfte kom 1963- och därmed bli den klassiska och omistliga läroboken för oräkneliga svenskar. l hennes översättning och bearbetning kom 1938 även Kirchheiners Italiensk reseparlör. Hon gav vidare 1947 ut Till italienska. Översättningstexter och tillsammans med utländska lektorn Ada Maria Terziani Mille parole, Italiensk läsebok, 1950. 1949 tog hon tillsamman med Arturo Marciapiedi och Lydia Hector initiativet till grundandet av Italienska institutet i Göteborg
Översättaren
Ebba Atterbom skulle emellertid komma att göra sin mest remarkabla insats som översättare. Redan vid sekelskiftet översatte hon sålunda till italienska noveller av Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Per Hallström, samt sagor av Helena Nyblom. Margit av Anna Tengström i hennes översättning antogs som premiebok i de italienska förskolorna. Även om hon börjat att översätta till italienska skulle hennes dominerande översättargärning dock komma att gälla översättningar till svenska främst från italienska, men även från norska och som skall framgå av det följande ett enastående översättningsarbete från engelska. Italienska författare som hon förtjänstfullt försvenskat är nobelpristagarinnan Grazia Deledda och romanförfattaren Gerolamo Rovetta. Vidare översattes en samling legender kring den helige Franciskus. En stor prestation är hennes översättning 1921 av Andrea Palladios Fyra böcker om arkitekturen som nyutgavs som faksimil 1984. Det skulle vara värdefullt om en total kartläggning av hennes verksamhet som översättare kunde göras.
1921 kom den bok ut som skulle bli hennes mest lästa översättning Det var James Joyces roman Ett porträtt av författaren som ung, som inom parentes också är det skönlitterära verk som sålts i flest exemplar i världen. Litteraturforskaren Tommy Olofsson som skrivit en avhandling om Joyce roman skriver i boken Joyce i Sverige (1986) om Atterboms översättning att den är mycket välgjord och hållfast – alla senare upplagor har varit Atterboms översättning – men att den naturligtvis inte är helt invändningsfri. Den är t ex behäftad med en del tidstypiska eufemismer som mildrar den naturalistiska direktheten i originalet, de fula orden och den erotiska frispråkigheten som den berömde litteraturprofessorn Olle Holmberg ansåg att svenskarna inte hade några skäl att imponeras av. Det märkligaste med förlagets och Atterboms insats är dock att den svenska översättningen är den första i världen av ett verk skrivet av Joyce. Så kom exempelvis en fransk översättning först 1924, två år efter det att Joyce nått världsberömmelse med Ulysses. Inte underligt då att Joyce kom att omfatta sin svenska översättarinna med ett särskilt starkt intresse, och Atterbom och Joyce inledde en brevväxling som främst kom att röra problem kring översättningen. När Åke Runnquist från BLM 1959 besökte Ebba Atterbom i hennes hem på Gibraltargatan i Göteborg berättade hon att hon sände Joyce ”långa listor på svårbegripliga ord och uttryck”. Det uppstod skriver Runnquist i BLM ”en livlig brevsympati mellan författaren och hans översättarinna, fast de aldrig träffades personligen”. Av dessa så litteraturhistoriskt värdefulla brev – Atterbom visade Runnquist ungefär ett halvdussin – är nu endast ett bevarat, och försöken att spåra de övriga, som försvann i samband med översättarinnans bortgång 1961, har varit intensiva men hittills resultatlösa. Joyce fascination av Ebba kom inte minst att gälla hennes namn. I Finnegans Wake , Joyce sista stora verk från 1939, dyker Ebba Atterbom upp i sällskap med Finnegan själv. Först att uppmärksamma detta var författaren Karl Wennberg i Aftontidningen 1944-11-20. Så här lyder textstället:
At Island Bridge she met her tide.
Attabom, attabom, attabombombom!
The Fin had a flux and his Ebba a ride.
Attabom, attabom, attabombombom!
We’re all up to the years in hues and cribies.
That’s what she’s done for wee!
Woe!
Människan
Ebba Atterbom hade inte bara sin språkliga och litterära begåvning som arv efter sin berömde farfar, utan hon hade också dennes krulliga rödblonda hår, som hon var påtagligt stolt över. Hon var även född samma dag som denne, den 19 januari. Länge bodde hon i Kungälv dit hon flyttat 1907 med sin far, järnvägsingenjören. Hon reste in till Göteborg för sina lektioner och övernattade då hos släktingar. Fadern gick bort 1924, men Ebba bodde kvar i Kungälv till 1931 och flyttade sedan till Göteborg. Trots sina under dessa år begränsade ekonomiska resurser – översättningar liksom privatlektioner var lågbetalt arbete på den tiden, och det var främst hennes Joyceöversättning som arvoderades högt – var Ebba Atterbom alltid en synnerligen elegant uppenbarelse. Det berättas att elegansen ibland kunde härröra från de societetsdamer som var hennes elever, och att den vackra Ebba kunde förvandla deras avlagda kläder till något mycket stilfullt. Många har vittnat om sina utomordentligt behagliga minnen av Ebba, som hade en storartad talang för vänskap och spirituell konversation Man vet också att hon hade ett stort intresse för katolicismen och katolskt präglade författare, och att hon därför sannolikt var särskilt fascinerad av Joyce uppgörelse med sin katolska bakgrund.
Hennes enormt starka intresse för Italien gjorde att hon livet ut engagerade sig i Svensk-italienska föreningen, där hon blev vice sekreterare vid starten 1925, och hon tog del av alla yttringar av italiensk kultur och dess möten med den svenska. Självklart utsågs hon till hedersledamot av föreningen, men en större utmärkelse kom henne även till del. 1959 tilldelades hon en mycket hög italiensk orden, Stella della Solidarietà Italiana, för sina insatser till främjande av de kulturella förbindelserna mellan Italien och Sverige.